Om tema och motiv i manuset

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om vilka teman och motiv fanns i mitt manus. Det inlägget är ett av de mest lästa i bloggen.

Nu har det gått en tid och mycket har hänt med både text och mig själv. Jag har skrivit om manuset ett par gånger, sist gjorde jag det efter att ha fått lektörsutlåtandet. Huvudkaraktären har dessutom bytt kön från man till kvinna och det senaste är att jag har ändrat tempusform från preteritum till presens.

Idag har jag mer klarhet i vad manuset handlar om på djupet. Det infann sig inte så lätt måste jag erkänna, länge trodde jag något annat och det berodde nog på att berättelsen var alldeles för splittrad. Men genom tidens gång har berättelsen mejslats fram alldeles själv, och visat mig sånt jag inte såg tidigare. Det låter kanske konstigt att skriva så, det är ju jag själv som skriver manuset. Men så enkelt är det inte. Ibland vet man inte exakt vad det är man skriver förrän man har gjort det ett tag. Det är väl det som vissa författare menar när de säger: Jag skriver mig fram till berättelsen.

tema-1

Men vad är temat i en berättelse egentligen? 

Det är inte det som pågår på ytan, alltså själva handlingen, karaktärerna eller miljön m.m.

Temat i en bok är den underliggande meningen i en berättelse. Det som pågår under ytan, det som lär oss något. Som exempelvis ger oss svaret på en fråga, en lektion eller någon slags slutsats som gör att vi förstår oss själva bättre. Och förstår andra bättre. Det är det som blir kvar när vi har läst ut en bok och som får oss att växa som människor.

Jag tror inte att alla böcker lever upp till det här. Förresten, jag vet att alla inte gör det. Ibland lär man sig inte ett dugg, men man hade kul på vägen och det är faktiskt helt okej!

Här nedan följer en lista på de teman och motiv som finns i mitt manus:

Teman

Sökandet efter sanningen, hur viktigt det är att veta.

Utanförskap, och vad det gör med oss människor.

Vikten av att ha ett nätverk, familj och vänner.

Psykisk sjukdom, hur det påverkar dom omkring oss.

Motiven är det som hjälper oss att finna temat i en berättelse

Motiven är det som förstärker de teman som finns i boken och hjälper oss att se dom. Jag har använt mig av olika motiv som finns i miljön. Som exempelvis bergen och skogen, som ständigt återkommer och symboliserar det karaktären upplever.

Jag kommer längre fram att fördjupa mig i hur man letar motiv för att finna teman i en bok.

På återseende!

 

Få din text lektörsläst under Skriv2016

I helgen var jag på den andra workshopen för lektörsutbildningen, där vi under tre dagar grottade ner oss i sånt som gestaltning, karaktärer marknadsföring och mycket mer.

Vi pratade en del om olika samarbeten, ett av dem vill jag berätta om. Vi kommer nämligen att vara på plats på Skriv2016 och erbjuder oss att lektörsläsa det första kapitlet i ett manus upp till 1500 ord. Och det kommer vi att göra gratis! Detta gäller för de som är anmälda till Skriv2016 och man ska skicka in texten senast två veckor innan konferensen börjar.

Så passa på nu! Tänk på att anslaget, alltså början på manuset, är det första ett förlag läser, och hur superduperviktigt det är att den är bra, lockande och ger läsaren lust att läsa vidare. Låt oss hjälpa dig med det. Vem vet, det kanske blir jag som jobbar med din text 🙂

Skriv2016

Klicka på länken nedan om du vill veta mer.

Läs mer här!

Tempus i texten

I sommar har jag läst en del. Så fort jag har fått en ledig stund har jag gjort det. Det är annorlunda nu, nu när jag läser gör jag det med nya ögon. Jag liksom analyserar medan jag läser, jag tänker: Ah, så gjorde han där eller åh, nu förstår jag varför hon skriver så. Jag tänker på hur författarna presenterar en ny karaktär. Hur de bygger upp miljöer. Jag tittar på berättarperspektivet och vilket tempus de har valt för boken.

letters-801755_960_720

Böcker jag har läst:

Dödssynden, Harper Lee (läst om)

Helveteselden, Karin Fossum

Jag lät dig gå, Clare MacKintosh

Patient 67, Dennis Lehane (läst om)

Mörkt vatten, Joyce Carol Oates

För några dagar sen började jag läsa Vindsjälar av Mons Kallentoft. Den är skriven i presens och har ett enkelt och effektivt språk. Språket är rent. Boken fick mig att börja tänka på tempus. Jag har använt imperfekt som det kallades då. Nu heter det preteritum.

Jag skulle tro att de allra flesta böcker jag läste under min ungdoms sköna tid var skrivna i imperfekt. Det skulle förklara den där trygga känslan av att luta sig tillbaka och få en historia serverad, en som hände längre bak i tiden. Det finns en njutning i det, ett lugn, som imperfekt ger.

När jag i början av min ”skrivkarriär” skrev i imperfekt tyckte jag att det var krångligt att se bakåt i tiden, och då hamna i pluskvamperfekt. Alltså skriva om ett förflutet som låg längre bak i tiden. Men det löste sig ganska snabbt genom att jag först skrev ett par meningar i pluskvamperfekt, och sen fortsatte i imperfekt. Det fungerade ganska smidigt när jag hade lärt mig hur man gjorde.

Åter igen till Vindsjälar. Medan jag läser den reagerar jag på hur fint presens fungerar här. Det är som ett slags uppvaknande. Jag har tidigare hört att presens flyttar fram berättelsen närmare läsaren, det som sker i boken, sker i stunden för läsaren också. Det ger en högre närvaro. I mitt manus som är skrivet i imperfekt, har jag haft funderingar på det här med närvaron. Hur nära karaktärerna känner man sig som läsare? Känner man något för dem överhuvudtaget? Detta är sånt som en testläsare borde kunna svara på. Men jag har hela tiden känt en slags distans till texten jag inte riktigt varit nöjd med.

Vad skulle hända om jag ändrade till presens?

Jag började med att ändra ett kapitel. Det var lite jobbigt att göra det måste jag erkänna, lite pilligt. När jag var klar sparade jag kapitlet och öppnade texten i min surfplatta. Vet ni vad som hände? Texten blev mer levande och direkt, och faktiskt snäppet bättre! Den höjde sig på något sätt.

Tänker jag tillbaka till när jag först började skriva manuset hände det ofta att jag hamnade i presens när jag flödesskrev. Ni vet de där lyckostunderna när man är så inne i något i texten, att man inte tänker på annat än att få ner den. Det var i presens texten kom till mig. Efteråt ändrade jag till imperfekt, för det var ju det tempuset jag hade valt.

Ville texten redan från början skrivas i presens? Valde jag att skriva i imperfekt, inte för att det var bäst för berättelsen, utan för att det är det jag är van vid?

Nu lutar det åt att jag ändrar hela texten till presens. Jag vet. Ännu en grej. Men jag tänker så här: allt experimenterande jag sysslar med, är min läroprocess. Det här kommer jag att ha nytta av i mitt kommande manus.

På återseende!

Hade det inte varit för sommaren hade manuset varit färdigt.

Ärligt talat, hade det inte varit för sommaren! Och för att vi är lediga hela familjen, vi är hela tiden ute på utflykter, vi badar och grillar (jag äter på tok för mycket men är solbränd), vi umgås med vänner och familj. Hade det inte varit för allt detta hade jag varit färdig med mitt manus just nu.

Det är en underlig känsla att förstå att jag snart är klar, för den här omgången då, med manuset som jag började skriva för mer än ett år sen. Det har varit en lång men otroligt lärorik process. Men det ska samtidigt bli skönt att lämna ifrån mig manuset, skicka in den till förlag och hoppas att den blir utgiven. För att få börja på nästa bok…

butterfly-564564_1920

Som ni vet utbildar jag mig till lektör också. Vilket tar sin tid, låt er inte luras, att läsa ett manus och göra det med den blivande lektörens ögon, är inte lätt. Man vill ju göra bra i från sig. Man tittar på allt. För mig är det viktigt att hitta den där balansen att på ett bra sätt få fram det jag försöker säga, utan att det upplevs som kritik. Utan att såra någons självkänsla. Det är min uppgift att peka på alla förbättringsområden men samtidigt ge förslag på hur de kan förbättras. Det är det författaren betalar mig för att göra. Att inte våga göra det, av rädsla för att såra författaren är ett misstag. Jag vet det. Den här delen är väldigt viktig för mig.

På utbildningen har vi även individuella coachsamtal. Jag har fått frågor om hur jag ser på mig själv som lektör, vem vill jag vara som lektör, och vem är min idealförfattare att arbeta med? Vilka slags tjänster kan jag tänka mig att erbjuda? Jag har funderat på detta de senaste dagarna och sakta börjar svaren utmejslas: Jag vill arbeta med motiverade och ambitiösa författare som klarar av att höra sanningen. Som vill att jag ska vara ärlig, ja, brutalt ärlig om det behövs. Att skriva en bok och få den utgiven är inte en lätt match, jag vill att författaren jag arbetar med ska ha de bästa förutsättningarna att lyckas med det. Sen finns ju aldrig några garantier som ni vet.

Samtidigt ser jag mig själv arbeta med nya författare, ja, nybörjare, som ännu inte hanterar de skrivtekniska greppen men som är villiga att lära sig dem och framför allt har stor LUST att skriva. Som är motiverade. Jag skulle kunna tänka mig att agera coach åt dem, och vara med som ett stöd under skrivprocessen.

Ja, mycket händer nu och kommer att ske så även i den närmaste framtiden. Jag ser fram emot tiden som kommer och kommer att dela den mer er.

Glad sommar!