Kan ni känna hur ni slappnar av i musklerna och liksom andas ut? Jag kan känna så ibland när jag läst en spännande bok eller en film. Jag känner det på ett intuitivt sätt i kroppen, när den högsta dramatiska punkten varit.

Nu kommer den sista delen i berättarstrukturen som jag har hämtat från boken Story Engineering av Larry Brooks. I denna del har spänningen redan nått sin höjdpunkt. Nu är det dags att återgå till lugnet. Men om vi har gjort allt rätt, är det ett annat sorts lugn vi möter. Till skillnad från där berättelsen tog sin början. Mycket har hänt på vägen som har förändrat vår huvudkaraktär.

Akt 1) Montering (20-25% av bokens innehåll)

Akt 2 ) Respons (20-25 % av bokens innehåll)

Akt 3) Attack (20-25 % av bokens innehåll)

Akt 4) Upplösning (20-25 % av bokens innehåll)

Varje akt innehåller 4 unika kontext och innehåller scener som drar åt samma håll, har en mission, ett mål. Men ingen akt klarar sig utan de andra, eller kan stå för sig själv. Akterna följer en ordning och kompletterar varandra.

I berättarstrukturen ingår också 2 viktiga vändpunkter, en mittpunkt och 2 pinch points.

Berättarstrukturen enligt Larry Brooks del 1

Berättarstrukturen enligt Larry Brooks del 2

Berättarstrukturen enligt Larry Brooks del 3

Del 4) Upplösning (20-25 % av bokens innehåll)

Den sista höjdpunkten har nyss skett i slutet på del 3. Det är den händelsen som knuffar handlingen in i denna, betydligt lugnare del. Även om det kan hända mycket här också, men skillnaden är att inga nya konflikter eller karaktärer dyker upp.

Det är här konflikten/motståndet slutligen når sin lösning
och det kan ske på många sätt. Men gemensamt är att här knyts trådarna ihop, här förstår läsaren hur det hela hänger ihop.

Vår hjälte har nu modet att finna lösningen som slutligen förgör motståndet/antagonisten. Och det är viktigt att lösningen kommer direkt från honom själv. Han är heroisk, ingen ska rädda honom. Han ska inte stå vid sidan om och se på, utan står därnere med gyttjan upp till knäna, med den sista pusselbiten i sin hand. Och han har åldrats, mognat och fått nya livserfarenheter.

Ibland dör hjälten. Men innan hjälten dör måste han finna lösningen på problemet. Hans närvaro i berättelsen får inte ha varit förgäves. Annars var han aldrig en hjälte eller huvudkaraktär, bara någon slags bifigur. Sen får han dö. Men hans död är också viktig för storyn. Han offrar sig för de som blir kvar. Märk här hur vår huvudkaraktär utvecklas under berättelsens gång. Han började som en orphan, sen en wanderer, sen en krigare. Sist blir han en slags martyr, som offrar sig för att de andra inte ska behöva dö.
Det är en hjälte det!

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.