Jag har inte varit särskilt öppen kring mitt bokmanus känner jag. Men det är ett medvetet val och ett som faktiskt visar sig vara klokt, det händer nämligen saker med manuset jag inte riktigt kan kontrollera.

Men idag vill jag berätta lite grann om hur det går. Det blir en del spridda tankar kring bokmanuset men jag hoppas att ni hänger med.

Mitt manus har en egen inre motor som drar manuset åt ett visst håll och inte nödvändigtvis åt det håll jag planerade. Visst, det låter inte klokt, det är ju jag som skriver manuset och borde ha total kontroll över vilka vägar det väljer. Men tänk för att det inte är så. Ibland. 🙂

På sätt och vis skriver jag mig fram till berättelsen sakta men säkert och nu är det som om jag rör mig mot en annan genre. Jag nämnde detta i ett tidigare inlägg, hur jag nu förflyttar mig från drama till spänning/mysterium och hur det passar mig mycket bättre. Denna förändring har nog att göra med mina tankar på senaste tiden. Hur jag inte vill att boken ska bli alltför tung och dramatisk. Det tycker jag vi har tillräckligt av i vår verkliga värld.

Jag vill först och främst skriva en spännande och underhållande berättelse med levande karaktärer.

Min dag har varit produktiv. Eftersom jag jobbar i helgen har jag haft möjligheten att sitta och skriva hemma idag. Det har gått väldigt bra, så bra att jag vågar skriva och fingrarna flög över tangenterna. Andra författare har skrivit så i deras bloggar och då har jag alltid känt mig vilse som i ett främmande land. Nu förstår jag bättre. Det handlar om flow i skrivandet.

Innan jag började med manuset grävde jag ner mig i mina karaktärer till den grad att jag kunde både se och höra dem inuti mitt huvud.

Mina karaktärer är fortfarande samma karaktärer som från början när jag planerade manuset. Här har jag planerat rätt. Jag tror faktiskt att Snöflingemetoden fungerade väldigt bra här. Metoden hjälpte mig att gräva djupt i karaktärerna, så pass djupt att jag kunde både se hur de såg ut och höra deras röster. Den enda förändringen är att jag lagt till en ny karaktär, ett romantisk objekt till min hjälte som kommer agera som en hjälp när han (för det är en han) löser problemen.

Min slutsats är att jag har valt rätt karaktärer men att jag har haft och delvis fortfarande har vissa problem med min berättelse. Särskilt svårt har mittendelen varit och i vilken ordning händelserna kommer. Inför nästa bok (OMG jag tror inte jag skrev detta nyss) kommer jag att jobba mycket mer med dramaturgin innan jag börjar skriva.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.