Man brukar säga att karaktärerna, främst huvudkaraktären ska har lärt sig någonting när boken slutar. Han ska ha lärt sig någonting om livet eller om honom själv eller ha upptäckt någonting livsviktigt för mänsklighetens fortlevnad.

Han är inte samma person som när berättelsen började.

Jag har funderat på min huvudkaraktär. Om ni läste gårdagens inlägg förstår ni varför jag inte kan avslöja för mycket om manuset eller handlingen, vilka karaktärerna är och hur de fungerar. Inte just nu. Som en säkerhetsåtgärd. Eftersom jag har upptäckt att bokmanuset är ett levande ting som får för sig idéer.

 

Troligtvis är det jag själv som sätter igång dessa idéer. Det är mina tankar som gör att bokmanuset reagerar och agerar i någon konstig process jag inte kan identifiera.

Men det jag vet om min hjälte är följande: vi pratar om en ung kille i gymnasieåldern. Ungefär 17 år. Jag har funderat på det här en del. Han kommer i boken utföra en del saker som han behöver ha en viss mognad för att kunna fixa. Är han för ung som 14-15 är han nog alldeles för ung. Men samtidigt får han inte vara för gammal heller för då kanske han redan kommit på saker i livet om honom själv. Och meningen är att han ska växa genom de händelser han hamnar i och löser.

Den här killen är passiv och lite slarvig. Hans tankar om livet är inte så specifika. Han flyter bara med i en slags färglös tillvaro och reflekterar inte över det. Men det finns frågor djupt inom honom. Det är bara det att han aldrig haft anledning att ställa dem.

När händelserna sätter igång kommer han till en början vara ganska förvirrad och rädd. Han förstår inte vad som händer. Sen kommer han vandra omkring i jakt på svar men när han får svaret ryggar han tillbaka. För det är det han är van att göra. Men sen händer någonting så stort att han inte längre kan låtsas som om det regnar. Och då förstår han.

Han måste kämpa.
Och visst är det genom förändringar vi växer som människor?

Först kommer han att hamna på ställen som inte ger något men som ändå för honom närmare målet. Den stunden han ser problemet klart och tydligt sammanfaller med stunden då han byggt upp mod och skaffat sig kunskapen för att kunna lösa det.

Ungefär så kommer hans ” utvecklingskurva” att se ut.

En tanke kring ”Min hjälte växer”

  • Eva Karlsson

    Intressant, både om hur din hjälte växer och hur ditt manus har tagit en annan riktning. Jag tror att det är viktigt att man inte håller fast vid sina första idéer när det börjar röra på sig, utan att man följer med och ser var man hamnar. Det var två händelser och några karaktärer som fick mig att börja skriva på det manus jag håller på att redigera nu, en av händelserna är helt borta, den idén var bara en bro. Men det visste jag inte då. Egentligen vet jag ju inte om jag är klar nu heller 🙂

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.