Ny vecka, nya tag, nytt fokus. Det mesta handlar om att skriva vidare på manuset och inom en snar framtid ha klart ett råmanus. Alltså ett manus som behöver redigeras och kanske ändras innan jag skickar till lektören. Men innan dess är det meningen att några testläsare ska läsa den och komma med förslag på förbättringar.

Så här måste jag prioritera framöver:

  • Skriva vidare på manuset. Skriva varje dag om det går.
  • Träna 15 minuter om dagen. Nödvändigt när jag sitter framför datorn ofta och lätt får ont i ryggen.
  • Blogga om det jag lär mig och samtidigt dela med mig det till er läsare. Viktigt för mig då det befäster mina kunskaper, samtidigt har det jag skriver upp någonstans, en tendens att förverkligas. Till skillnad mot det jag tänker att jag vill göra. Och kanske inspirerar jag någon till att börja skriva 🙂

Jag jobbade i helgen

Jag har avklarat en jobbhelg. Mitt jobb består av att finnas som stöd för familjer som befinner sig i en svår situation gällande umgänget och vårdnaden av deras barn. Man kan säga att mitt jobb har att göra med relationer, såna som inte fungerar, där konflikten bara är ytligt begravd och riskerar att bli levande vilken sekund som helst. Det är som att gå på minerad mark där minsta lilla ord och ansiktsuttryck kan starta ett krig mellan människor. Människor som en gång älskade varandra.

Det är en stark upplevelse och jag tar med mig mycket därifrån som jag kan använda när jag skriver. Men jag glömmer inte att det för familjerna är på allvar och skulle aldrig få för mig att på något sätt utnyttja deras situation. Men eftersom jag är en sån som observerar, och detta kommer helt naturligt för mig, vore det konstigt om erfarenheterna på något sätt inte bearbetades av mig och någon gång, någonstans hamnar i en text jag skriver men i en annan form.

Rött regn/ Mystic River

Jag har läst klart boken Rött regn (Mystic River) av Dennis Lehane och det har varit en fin läsupplevelse på många plan. Dels gillar jag platsen där berättelsen utspelar sig, en sliten Bostonförort där miljön påverkar människorna eller är det människorna som påverkar miljön? Det är en stark berättelse som pågår över en lång tid, där pojkar hinner bli vuxna män men där erfarenheterna som barn, inte riktigt bleknar och där de riskerar att påverka nuet.

Ibland upplevde jag att boken saktade upp farten. Det var när den gjorde en djupdykning i någon karaktär eller händelse som inte i mina ögon hade en särskilt stor vikt för berättelsen. När det händer är det som om jag tappar fokus, läser texten snabbare än vanligt och det spelar ingen roll om jag missar ett ord eller två. Eller kanske ett par meningar.

Nerven i berättelsen försvinner.

Huvudkaraktärerna presenterades väldigt bra i början av boken, deras inre jag, deras bakgrund och särskilda egenskaper och deras omgivning. Jag skapade mig levande, starka bilder av dem. Men jag upplevde ibland att författaren åter igen ”presenterar” dem senare i boken. Särskilt deras inre tankar och upplevelser. Men jag känner det redan. Jag vet redan hur de upplever saker, författaren har gjort ett fantastiskt jobb i början av boken.

Det blir som en tillbakagång och jag tänker att det är fel plats för det. Tiden för presentationen har gått förbi vid det laget, nu är berättelsen på väg mot upplösningen och då känns det konstigt att ännu en gång återgå till att författaren berättar om karaktärerna på ett djupare plan. Det saktar ner berättelsen när den är som mest levande.

Hänger ni med här? Vad anser ni om detta?

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.