Jag har en pojke som ställer besvärande frågor. Eller jag har tre pojkar som ställer frågor men det är han i mitten som ställer de svåraste. Dödenfrågor.

Vad händer när vi dör? Vad händer med vår kropp? Föds kroppen en gång till? Vem möter oss när vi dör och hur ser dem ut? Kan man dö ensam?

Sådana frågor ställer han med allvarlig min, stora ögon. Och jag vill så gärna svara på ett bra och genomtänkt sätt, försäkra mig om att det inte leder till något form av trauma i framtiden.

Som om vi kan kontrollera sådant.

Alla har vi dessa frågor förr eller senare. Det får mig att tänka på den gången, för många år sedan, då jag fick svaret på frågan om döden. Jag kan inte säga att jag blev traumatiserad av min erfarenhet den gången. Men låt oss säga att det var en ovanlig upplevelse.

Jag minns att jag låg i min säng och grät stilla. Jag var kanske i femårsåldern och hade nyss förstått, det vi alla en gång måste förstå och acceptera. Vi ska alla dö. Alla vi känner och älskar, våra föräldrar, våra bästa vänner, våra syskon. När man är barn måste det te sig som något hemskt och ogripbart och jag kan tänka mig hur rädd och ledsen jag måste ha varit i den stunden.

Det kan förresten te sig som något hemskt och ogripbart även när man är vuxen. Men på något sätt försvinner vetskapen om det bland alla vardagens krav, åtminstone på ett ytligt plan. Som att döden, trots att den ständigt finns i vår närhet, bleknar och bara visar sig vid de tillfällen när någon lämnar oss eller under särskilt mörka nätter. Så är det för mig i alla fall.

Min pappa hörde mig gråta och gick in i sovrummet för att trösta. Han undrade varför jag var ledsen. Jag svarade inte. Jag tyckte det var pinsamt och hade svårt att formulera mina ord, så ung som jag var.

Men pappa anade nog inte djupet av mina frågor. Han kanske trodde att något hänt på förskolan? Eller att det åtminstone handlade om en enklare fråga. Eller så förstod han precis vad det handlade om och bestämde sig precis som jag med mitt barn, att ge ett genomtänkt svar.

Alla som känner min pappa vet att han har en kraftig, mörk röst vars resonans vibrerar genom väggar, tak och golv.

Och det var med den rösten han sade:

“Gråt inte gumman, för alla problem i världen har en lösning. Förutom ett problem”.

“Vilket då?” undrade jag.

“Döden”, svarade pappa.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.