Den regniga midsommaren är jag tacksam över. Jag vet, det låter konstigt. Men det dåliga vädret och att ett av barnen inte mådde bra, gjorde att vi stannade hemma och det gav mig tid till att skriva och tänka på manuset. Men jag var ute och promenerade med min äldste son under hotet av stora, mörka moln som när som helst kunde bryta ut i ett förlamande regn.

Under promenaden fick jag möjlighet att testa min berättelse, min story. Han lyssnar så bra, har ett fördomsfritt och öppet sinne att jag faktiskt vågar berätta. Även han har en del att säga om stories. Det är han som lärt mig begreppet deep storytelling, som han lärt sig från sina tv-spel. Tv-spel är ett ämne som intresserat mig på sistone, här har jag varit fördomsfull och trott att det bara handlat om biljakter och mord och våld i den undre världen. Det kan vara så absolut, men inte bara, men det är ett annat ämne jag får återkomma till!

Jag har en gång berättat min story för sonen, i ett tidigare skede av processen. Det kan ni läsa om här.

En story är en story och den måste fungera och kunna stå för sig själv.

Boken är inte tänkt som en ungdomsbok, därför är min son (13 år) inte rätt läsare egentligen. Men jag tänker att berättelser är universella och även om han inte läser boken när den väl är ute, vill jag att han ska förstå själva storyn.

Medan han lyssnade noterade jag varje ansiktsrörelse, varje rynka mellan ögonbrynen. Jag såg det som tecken då storyn inte fungerade av någon anledning, att den var svår att förstå, saknade ett flöde eller inte verkade logisk.

Jag gick igenom bokens premiss som jag har kokat ner till en lång mening. Och sedan berättade jag bakgrundsberättelsen till storyn. En bakgrundshistoria som påverkar karaktärerna i nuet, på så sätt kan man följa dem under en längre period och fördjupa berättelsen. Jag berättade även hur storyn börjar, de stora dragen i händelserna, och hur den slutar. Sonen ställde en del frågor som jag inte hade svaret på men som fick mig att börja fundera på en del saker.

Efteråt, på kvällen jobbade jag vidare med synopsis och scener. Och detta kommer jag att fortsätta jobba med under veckan som kommer.

Sånt jag funderar på och vill jobba mer med:

  • Börja en story på ett spännande, lockande sätt som direkt drar in läsaren.
  • Ha en bakgrundshistoria som leder fram till det som händer i berättelsens nuet, det tror jag skapar ett särskilt djup. Min bakgrundshistoria kommer troligtvis vara prologen.
  • Skala av sidohistorier och behåll en kärna, en linje i berättelsen. Detta blir lättare att göra ju mer jag arbetar med synopsis, det blir lättare att veta vad som är onödigt. En klassisk kill your darlings.
  • Jag är kanske en sådan som måste göra omskrivningar av manuset innan jag kommer till kärnan. Det har jag nämligen gjort och resultatet har blivit bättre och framför allt klarare för mig själv. Jag arbetar i lager, eller rättare sagt arbetar mig igenom lager för lager.
  • Jag kan inte sluta se mina scener som filmscener. Jag ser dem i rörelse och hör musik. Nej, jag har inte blivit galen men jag är en väldigt visuellt orienterad person. Alltså måste jag förutom att läsa mycket i den genre jag skriver, också se en hel del film som inspiration.
  • Jag måste röra på mig mer. Och skaffa mig en ordentlig skrivbordsstol. Jag är rörlig i tanken, kreativ, orden flödar. Men ryggen är stel.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.