Vad är det som lockar så att man vill sitta i timmar och skriva? Jag har funderat på det nu när jag lägger ner väldigt mycket tid på bokmanuset och kommit fram till följande:

Att skriva tillåter mig fånga upp alla de där tankarna och idéer som kommer till mig hela tiden. Det tillåter mig att forska i mina tankar.

Det är som ett ständigt tjatter i huvudet. Ibland är det en mening som jag kan bygga vidare på. Eller en scen där jag hör dialoger och snabbt tänker ut en möjlig intrig. Det kan vara något jag ser på gatan, något obetydligt, som jag skulle kunna skriva en berättelse om. Oftast stannar det där, i en tanke i mitt medvetande.

Att skriva tillåter mig att ordna och strukturera tankarna.

Men när jag skriver något där jag följer en plan, som nu, kan jag välja ut de tankar och idéer som är användbara för min plan. Och det tillåter mig att vila, för då försvinner de andra tankarna.

Mina drömmar är som filmer, coola filmer. Jag drömmer i färg och doft och känslor. 

Det är naturligt tror jag, att om man har så levande tankar, att någon gång försöka skapa något längre av det. Se om dem leder till något eller inte. Jag tror att man instinktivt söker en logisk följd på tankarna, en händelsekedja man bygger upp av de avhuggna delarna. Var för sig har delarna inte lika stor betydelse som om de vore en enhet. Eller de skapar förvirring. Även om de fungerar som inspiration så vill jag mer. Jag tror att det är därför jag skriver, för när jag gör det översätter jag bilderna i mitt huvud till något konkret. Då vilar jag.

På återseende

 

 

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.