Jag skriver vidare på mitt råmanus.

Men jag inser mer och mer att jag gör det svårare än det behöver vara. Det är som om jag försöker forcera fram ett manus, helst ett perfekt manus på en gång, utan att förstå att det är en process och att jag befinner mig på ett särskilt ställe i processen som inte behöver skyndas på.

Flera gånger bromsar jag upp mig själv i skrivandet. Genom att gå tillbaka i texten för att korrigera felstavningar eller genom att börja läsa något kapitel och börja jobba mer detaljerat just där. Vissa delar av min text är på en mer utvecklad nivå än andra delar. Men det tar extra tid att jobba så, att hela tiden stanna upp här och där istället för att skriva vidare på berättelsen.

Jag måste förstå att det finns en tid för allt, jag måste förstå vad det är jag gör just nu.

För att komma vidare och skriva klart råmanuset har jag tänkt om i vissa avseenden, man kan säga att jag rensar bort det som gör att arbetet bromsas upp. 

Det som är viktigt för mig nu är att få ner storyn, alltså själva storylinjen på papper. Det som är skelettet i boken. Alla scener ska finnas med, alla karaktärer. Men scenerna behöver inte vara färdiga just nu. I vissa fall beskriver jag torrt vad det är som händer i scenen, ibland med ett par meningar och går vidare på nästa. Det viktiga är att scenerna finns och att scenen innan och den som kommer efter den, hör till en storylinje.

Jag försöker alltså fylla manuset med innehåll, även om innehållet befinner sig på ett omoget stadie just nu. Men jag behöver ha ett innehåll, substans, för att sen redigera det. Vad ska jag annars redigera i nästa steg?

Medan jag gör detta ger jag mig själv tillåtelse att skriva gräsligt. Jag har tillstånd att skriva felstavade ord utan att gå tillbaka och rätta, och jag tillåter mig själv att skriva ytligt och klichéeaktigt. I det här läget skriver jag bara ner allt. Sen kommer jag tillbaka och fixar.

Nej, det är inte lätt att jobba med texten på det här ”slarviga” sättet.  Särskilt när man som jag har vissa tendenser till att vara en perfektionist. Men här vinner jag ingenting på det, här är det min ”okej” sida jag måste jobba med och utveckla. Perfektionisten får träda in i scenen senare. På sätt och vis är det ganska befriande också. Jag vet flera som gett upp sitt skrivandet på grund av självkritik, för att de inte tyckte de var tillräckligt bra. Det är synd. För ger man sig själv tillåtelse att skriva på så här, släpper det kraven man har på sig själv.

Texten blir bättre när man skriver om den några gånger, då sjunker man djupare in i den. Och så kommer det att bli 🙂 men jag kan inte förvänta mig att texten ska vara lysande första gången jag skriver ner den.

Innan testläsarna får läsa manuset kommer jag att fixa till det jag kan. De stavfel jag hittar kommer jag att rätta och jag ska försöka få texten så ren som möjligt. Men jag måste vara öppen för förändringar efter att den har blivit läst och jag har tagit till mig deras förslag.

Nästa steg i skrivprocessen blir att lägga till musklerna, köttet och blodet i texten.

One thought to “Ge sig själv tillåtelse att skriva gräsligt”

  • E-K:värld/Leva-Kerstin

    Jag läser och småler. Känner så väl igen det du skriver, perfekt, snabbt också överarbetar jag.
    Förresten, vilken plugin använder du till dela, följa o.s.v. Vill du vara hygglig att svara antingen via mail eller som kommentar på bloggen, är jag väldigt tacksam eftersom jag inte hittar någon tillräckligt bra (typiskt mig ju) och som är enkel att installera.
    Ha en mysig fredagskväll.
    /Eva-Kerstin

    Svara

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.