Hur höjer man spänningen i storyn? Hur lämnar man den bleka, tråkiga vardagen i berättelser och höjer insatsen i handlingen? Det här är kanske en fråga som en aspirerande författare inte direkt tänker på när det finns så mycket annat att tänka på första gången man skriver en bok. Som att skapa karaktärer, välja miljöer, skriva dialoger, försöka få någon slags linje i berättandet, välja hur man disponerar scenerna och mycket, mycket mer.

Men jag har fått tillfälle att prata om detta nu. Jag är i det läget där jag ställer såna frågor.

Igår pratade jag med sambon om min story, detta efter att ha varit ganska hemlig med den. Det är som om jag vill skydda den, den är skör än så länge, jag vet inte om den håller. Men efter att ha berättat delar av den inser jag hur lyckligt lottad jag är som inte bara har en utan två personer i hemmet jag kan bolla frågor med. Den ena är min son, en gamer som gärna spelar spel med en väl utarbetad story och ställer besvärande frågor om manuset som gör att jag tänker till en extra gång. Och min sambo som även fast han aldrig läst många böcker, är en riktigt filmfantast.

Sambon har många gånger berättat om hur han som barn i Chile, smet in med sina kompisar på bion för att de inte hade råd med biljetten eller hur han aldrig missade en film som visades i någon park. Han älskar film och kan mycket om själva storyn i filmer.

Hursomhelst så pratade vi om mitt manus och jag beskrev en scen för honom, en som sker i det förflutna och som på sätt och vis startar det som sker i nuet.

Storyn är kort denna: en åttaårig pojke går till ett ställe där det är förbjudet att gå. Han har med sig sin labradorvalp. Någon möter honom på vägen och dödar valpen som straff och som en varning till de andra i småstaden att inte passera gränsen. Under många års tid närs pojken av tankar på hämnd och en dag, många år senare, går han dit igen för att hämnas.

Sambon reagerade direkt. ”Jag älskar ju hundar, det vet du (sambon har haft många hundar i sitt liv) men det skulle vara mer troligare om det var pojkens pappa som dödades eller fördes bort. En hund är betydelsefull för ett barn, men en förälder ännu mer. Och för att höja dramat ytterligare kan det ha varit så att pojken följde med pappan i smyg. Så när pappan dödades/fördes bort kanske pojken såg allt gömd bakom ett träd eller ett par buskar.

Ja. Sambon har rätt. Det skulle vara mer troligt att det där svarta hatet pojken bär inom sig efter den dagen, det som kommer få honom att vilja hämnas, är för att hans älskade pappa dödades eller fördes bort. För på så sätt höjer man spänningen och dramatiken ännu mer.

Detta blev en kort men betydelsefull lektion för mig. Att dra ut allt till sin spets, överdriva dramatiken och inte vara så försiktig och ”fin” i mitt berättande, beskriva en annan slags vardag, långt från min egen trygga.

Har ni några tankar kring detta, dela gärna med er då!

 

2 thoughts to “Hur höjer man spänningen i storyn?

  • Skriviver

    Här tror jag att din sambo verkligen slog huvudet på spiken! Hoppas att du inser hur lyckligt lottad du är som har den sortens feedback på hemmaplan 🙂 Jag är väldigt mycket som du i hur jag spontant berättar mina historier: jag skulle också definitivt ha börjat med hunden. Men det är helt rätt att höja spänningen med en pappa. Just som du skriver ”att beskriva någon annan slags vardag”. Jag kan känna att det är lite det där jag är ute efter i min egen historia (men jag är inte så bra på det) att höja spänningen och att hitta fram till något som gör att berättelsen får en annan svärta och en annan tyngd, som river lite mer i läsaren. Go for it, säger jag!

    Svara
    • P.M. Wilson

      Tack Linda, ja, jag inser vilken tur jag har som kan bolla frågor om manuset här hemma, det är lyx när jag tänker efter 🙂 sen är det ju också en fråga om förtroende, jag tror att man är extra sårbar under vissa delar av processen och då är det lättare att ”öppna sig för nån” alltså visa delar av manuset för någon man litar på. Hittar man någon som fixar bägge delar, ja då är det läge att vara tacksam.
      Någon sa att läsaren när hen läser, gör det för att lämna den grå vardagen och att vår vardag, under förutsättningen att vi lever vanliga svenssonliv, är alldeles för blek. Det här är något jag som du, också kämpar med 🙂

      Svara

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.