Det här delen känns jobbig för jag har på sätt och vis lurat mig själv att tro att jag nästan är färdig med manuset, som om det bara är en fråga om att lägga till mer färg och detaljer, lite kött, muskler och blod och vips, färdigt!

Istället sitter jag på rumpan tills den blir alldeles fyrkantig och skriver om råmanuset. Det blir tredje gången nu och jag märker hur jag för varje gång sjunker djupare in i storyn, hur den utvecklas och blir tydligare och håller en mer logiskt linje i händelserna. Och karaktärerna fördjupas och deras motiv blir allt tydligare.

Texter blir alltid bättre ju fler gånger man skriver om dem så jag borde inte vara förvånad och det borde egentligen inte alls kännas jobbigt att göra det eftersom det ingår i skrivprocessen. Och jag vill ju lära mig skrivprocessen, hela skrivprocessen. Men jag är väl kanske lite lat och otålig och vill bli klar så snabbt som möjligt. Det skulle inte vara första gången…

Men att skriva en roman är ingen walk on the beach, så vem lurar jag?

Jag har ju dessutom gjort en del ändringar efter att ha gått igenom manuset med sambon och sonen som jag berättat om tidigare och insett att det inte alls är så lätt att bygga upp en trovärdig och spännande historia, inte när andra får höra och reagera på den. Samtidigt bekräftar det saker jag redan misstänkte om vissa delar i manuset, men inte riktigt lyckades identifiera.

Så här befinner jag mig just nu, i omskrivningarnas värld där jag våndas och svettas men samtidigt känner hur det går framåt.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.