Det händer så mycket omkring mig just nu! Stormvindar som omkullkastar min skrivtid, livet som klämmer sig emellan och gör sig hörd. Jag behövs på många platser just nu. Men så är det också början på terminen och som trebarnsmamma är det alltid mycket planerande som gäller för att få vardagen att hålla ihop. Sen är det bröllop, en nära familjemedlem gifter sig snart och det ska inhandlas snygg klänning, snygga skor, snygg handväska och det ska vara snygg makeup och fin present och… ja ni fattar.

Kan jag få sitta i en stuga i skogen och bara skriva!

Men kanske är det bra att allt händer just nu när alla tecken pekar på att jag har hamnat i en existentiell kris vad gäller orden. En där jag ifrågasätter genren, karaktärerna, deras motiv, intrigen, miljön 🙂 ja allt som går att ifrågasätta. Från det att jag släppte in någon annan i min tankevärld där jag skapar en story (en slags coach) har det öppnat upp en stor mängd frågor som alla i slutändan går ut på: håller min story?

Håller min story.

Meningen ljuder inom mig när jag sover, som om den vore en flyktig dröm jag inte lyckas fånga. Eller besvara.

Så livet tvingar mig att vila från manuset, tvingar mig att distansera mig från det. Kanske tillåter avståndet mig se det med nya utvilade ögon. Fräscha ögon som ser, som inte haft ångest. Och det är väl tur också tänker jag, livet liksom skyddar manuset från mig själv. Tänk om jag en dag vaknar upp hysterisk för att ingenting fungerar, tycker att allt suger och sen bara poff! Manuset borta. Raderat. Bara sådär…hemska tanke.

Som jag berättat om tidigare gör jag en omskrivning av manuset. Den kommer (ännu en gång) förändra en del av handlingen. Men sakta har jag börjat inse var problemet ligger, när jag ifrågasätter och ställer frågor kring manuset hamnar jag alltid på samma ställe: antagonisten. För jag har varit väldigt tydlig med protagonisten och hans motiv men inte förstått hur nära sammankopplade de egentligen är och hur de påverkar varandra.

Antagonisten – protagonisten, de är nästan som spegelbilder som skulle kunna vara samma person om det inte vore för att de valt olika vägar i livet. Som enäggstvillingar som skildes åt vid födsel, den ena hade en bra uppväxt, den andra en miserabel uppväxt, därav deras val i livet.

Min antagonist och hans motiv är inte tillräckligt tydliga och har hamnat i periferin. Jag har inte brytt mig om honom på samma sätt som min huvudkaraktär, min protagonist. Kan det vara att jag inte har ägnat tillräckligt med tid till antagonisten, inte lärt känna honom på djupet?

Min protagonist har en egen sida i mitt dokument där jag beskriver vem han är, hans uppväxt, utseende, trauman och mycket mer. Det ska jag nu göra med antagonisten, det måste jag för att börja lära känna honom mer.

Har ni några idéer kring detta? Kommentera gärna då. Det är alltid intressant av ta del av hur andra tänker!

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.