Jag har inte lyckats blogga lika ofta som förr men jag vill ändå berätta att det går framåt med boken. Men jag håller med någon som sa: ju mer man lär sig om skrivhantverket desto svårare blir det att skriva. Med ökad kunskap skärps mina sinnen och jag lägger märke till fler saker än tidigare vilket också leder till fler omskrivningar och ännu fler tankar.

Men tankarna är inte lika tilltrasslade som förr. Det måste betyda något.

Förra veckan plockade jag upp en bunt med hoptrasslade halsband ur en ask i min byrålåda. Halsbanden låg huller om buller så tilltrasslade att det inte gick att se var halsbanden började och slutade. Jag hade tänkt använda ett av dem på min brors bröllop. Men då jag såg trasslet gav jag upp, jag gjorde inte ens ett försök att sära på dem.

Det slutade med att jag köpte ett nytt halsband.

Men igår plockade jag upp den sorgliga bunten halsband. Jag drog försiktigt i dem och försökte verkligen se hur de låg, hur hade de hamnat sådär? Sakta började de komma loss, från att ha varit intrasslade i en formlös massa separerade jag dem från varandra. När jag var färdig lade jag dem bredvid varandra på längden och såg dem i sin helhet. Vilken skön känsla, och vilka vackra halsband!

Mina tankar om boken påminner på sätt och vis om mina halsband så som de låg förut, och så som de är nu. Det måste betyda något.

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.