Jag vill berätta att jag närmar mig ett färdigt grovmanus eller råmanus, hur man än vill kalla det. Det betyder att min tidsplan med att bli färdig med grovmanuset i slutet på november kan bli en verklighet. Och därmed kan jag börja redigera den i december. Men sen börjar jag fundera på om jag verkligen börjar bli färdig? Vad innebär egentligen ett grovmanus? Hur långt har man kommit då? Jag kanske har långt kvar ännu och lurar mig själv och försöker snabba på processen, det är kanske mitt otåliga jag som gör väsen av sig.

Men ett tecken på att jag närmar mig målet är att jag har börjat söka lektör och faktiskt redan bestämt mig för en av dem. Om hen vill ha mig vill säga 🙂 Vem det blir vill jag än så länge hålla hemligt, det är så mycket som känns skört, känsligt och osäkert i detta läge. Det kan ju bli så att lektören läser manuset och bestämmer sig för att inte ta det, för att det inte håller tillräckligt hög kvalitet eller för att det är ofärdigt eller för att…

Det skulle kännas ganska jobbigt.

Ett annat tecken är att jag har skrivit en baksidestext. Tänk att jag kan göra det nu! Nu när jag faktiskt vet vad boken handlar om. Det känns skönt att ha gjort det även om det kan bli ändringar efter det att lektören fått ta del av manuset. Men att jag både söker lektör och har skrivit en baksidestext talar om för mig att jag närmar mig målet att få klart grovmanuset, tanken har nämligen aldrig slagit mig tidigare, att det skulle börja bli dags lyfta blicken, bort från textskärmen och ta ett steg framåt i processen.

Det här med att dela med mig min text är läskigt.

Ibland känns det som om jag slänger mig utför ett stup! Ursäkta min dramatik, men det är känsligt att dela med sig något man haft nära sig så länge. Jag plågar mig själv med tänk-om situationer. Tänk om lektören tycker jag är helt ute och cyklar med min story. Att den inte håller och att texten inte har några litterära kvalitéer att tala om. Det är läskigt att behöva utsätta sig för detta, men jag är övertygad om att det är absolut nödvändigt. Jag är nämligen totalt blind för min text, eller för mig är texten/storyn tydlig i sin intention, jag vet vad jag menar och vill, men kanske tycker inte läsaren detsamma? Det är en risk jag måste ta. Men jag deklarerar härmed att jag har alla intentioner att jobba vidare med manuset efter att lektören sagt sitt!

Målet just nu: skriva klart grovmanuset och sen börja med redigeringen!

4 tankar kring ”Färdigt grovmanus?

  • Maria

    Vad roligt att du närmar dig slutet! Jag håller med om att det är otroligt läskigt att låta någon annan läsa ens text. Jag har själv aldrig låtit någon göra det, än. Men det är nödvändigt, för som du säger blir man blind för sin egen text. Och säkerligen växer man och blir en bättre författare av det.

    Svara
    • P.M. Wilson

      Tack för din kommentar Maria. Ja, jag är närmare slutet och det är en underlig känsla 🙂
      Jag tror, som du säger, att man växer, och framförallt får texten möjlighet att växa när någon annan, en van, kunnig läsare, läser den. Det jag försöker tänka är att personen som hjälper mig med texten är en som vill min text väl, som har kunskapen att lyfta den, och den där läskiga känslan blir kanske en vanesak, nu är det första gången jag kommer att göra det, längre fram (jag planerar att skriva fler böcker) blir det förhoppningsvis en vana.

      Svara
  • Katarina

    Jag har aldrig hört talas om lektörer som gör så, läser ett manus och sedan skickar tillbaks det och vägrar befatta sig med det. Tror inte det är så de arbetar så det behöver du knappast oroa dig för. Om de bara tog sig an manus utan fel och brister skulle ju författaren inte behöva någon lektörsläsning.
    Mitt tips är att se till att du får ut det du vill ha av feedbacken. Om du har frågor ang texten så var tydlig med dem och ge dig inte förrän du fått svar på dem. Lycka till!

    Svara
    • P.M. Wilson

      Tack Katarina, det är ett bra råd, jag ska absolut försöka vara tydlig med vad jag vill med manuset: lyfta nivån och göra det ett snäpp bättre, se det utifrån och hjälpa mig med sånt jag har missat.
      Tankarna om lektörer som flyr mitt manus är sånt jag ibland plågar mig med 🙂 någonstans förstår jag att de är proffs och vem vet, de kanske t.om. gillar det! Men att skriva en bok är definitivt en känslomässig berg-och dalbana har jag upptäckt, jag pendlar ständigt mellan hybristankar och den mörkare sortens tankar…

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.