Då har man gått och blivit sjuk i en lyxig kombination av luftrörskatarr och förkylning. Mina näsvingar är röda, känsliga, magmusklerna väl bearbetade av nattens hostningar och mina läppar är spruckna. Som vanligt när jag vilar, även om det nu är en påtvingad vila, börjar tankarna vandra iväg. Mina tankar står, för den som inte visste det, aldrig stilla, de är alltid på väg någonstans för att lära sig mer eller utforska någonting nytt.

Jag har funderat på hur dagarna var innan jag blev sjuk. Hur det redan då fanns tecken på att någonting nytt var på gång som jag inte läste av och lyssnade på. Det kändes som att orken minskade medan jag redigerade vidare, som om koncentrationen blev lägre, mer lättstörd och jag kände behov av att avsluta passet snabbare för att göra någonting annat. Jag började misstänka att jag hade tröttnat på manuset, hemska tanke. Det skulle i och för sig inte vara konstigt om det var så, någonstans tröttnar väl alla. Men ändå underligt, med tanke på hur involverad jag har varit av att se hur textmassan börjat ta form till en story, att jag plötsligt skulle känna: nu skiter jag i det här och gör någonting annat.

Sen blev jag sjuk.

Det är kanske larvigt att tänka så här, men jag blir nästan rädd när tankar på att jag har tröttnat dyker upp. Rädd för att de ska bli tillräckligt starka, få ett eget liv och få mig att ge upp och inte fullfölja projektet till slutet. Så många tankar flödar under den långa processen med att skriva en bok, som inte har att göra med just skrivprocessen. Livet kommer ju ständigt emellan med sina ups and downs och det påverkar en, vilket påverkar skrivandet. Man är som människa inte frånkopplad från det som sker, från orden som kommer ner på pappret. Det är verkligen inte konstigt. Det jag måste försöka lära mig är att vara kvar när det blåser åt ett annat håll, och le och arbeta vidare när det blåser åt rätt håll igen. Inte låta mig nedslås av tankar, inse att de faktiskt färgas av att jag är sjuk. Och kämpa mig tillbaka till stigen jag vandrar på. För någonstans där framme finns slutet även för mig.

Det är dit jag måste komma.

På återseende

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.