Ibland är det som om berättelsen får ett eget liv, tar sig friheter och väljer nya vägar.

På sista tiden har jag haft så mycket att göra med familjen och lektörsutbildningen att mitt eget skrivande blivit lidande. Men de senaste dagarna har jag börja känna en lust tillbaka till min text, mitt manus. Ni som varit uppmärksamma vet att jag har skrivit klart det. Men saken är att den har legat vilande i nästan sju veckor. Nu har jag tagit upp det igen, och börjat läsa. Risken finns att jag skriver om en del…

Läsningen fick mig att tänka på vändningarna under min skrivprocess. Hur den ursprungliga berättelsen tog en annan väg, långt bort från den jag trodde. Jag lät det hända, när jag lade märke till att jag inte kom vidare med min ursprungsberättelse.

När jag började skriva, efter planen jag gjort upp, började det ganska bra och jag var motiverad. Men efter ett tag hände något. Det blev hela tiden svårare, det kändes trögt och svårt. Eftersom jag är nybörjare skyllde jag på det, jag visste nog inte hur jag skulle skriva, jag hade nog inte tillräckligt med kunskap. Det var så här det skulle vara. Så jag kämpade på, men utan större lust och utan den där gnistan som intresserat mig så från första början.

Efter ett tag av vånda började jag inse att det kunde ha att göra med berättelsen. Kanske var det där felet låg? En berättelse som nu när jag ser tillbaka, var alltför mörk, deppig och dramatisk. Baserad på händelser som intresserade mig väldigt mycket. För att lätta upp den hade jag lagt in en fiktiv touch av Magisk realism. Men inte hjälpte det.

Så jag fortsatte envist att skriva, skrev om, raderade och började om. Efter ett tag när det började kännas alltför tungt släppte jag in en annan i skrivprocessen. En person jag kunde prata med. Det visade sig vara ett smart drag. Han ställde frågor, ganska enkla och självklara frågor som jag varit för blind för att ställa. Men som verkligen fick mig att tänka till. Efter ett tag insåg jag att det fanns alldeles för många obesvarade frågor kring storyn, den höll inte riktigt och ännu värre, jag förstod att jag inte gillade den särskilt mycket.

Men nu förstod jag varför.

Jag insåg att vi redan lever i en mörk värld och jag inte vill bidra med mer av det. Min önskan är att bidra med en känsla, en slags upplyftande känsla som är den jag upplevde och älskade när jag läste som barn, som tonåring och nu som vuxen kvinna. Känslan av att fly till en bättre värld.

Men om jag inte skulle skriva den här historien, vad skulle jag då skriva?

Det var då min ”självanalys” startade, en nödvändig process som gick ut på att lära känna mig själv bättre. Ta reda på vad det var som satte igång mig när jag läste, som slog an ett stråk och gav mig känslan av att flyga.

På återseende!

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.