Det är kväll och hela familjen sitter och äter middag. Fem personer runt ett bord och ingen säger något. En plötslig oro far igenom mig: Vad är vi för en slags familj som inte pratar med varandra?

Jag vänder blicken mot mellansonen, och hinner precis se hur ett busigt leende sprider ut sig över hans ansikte. Så typiskt honom. Det är tydligt att han tänker på något, något som hänt i skolan? Sen vänder jag blicken mot min äldste son och möts av ett allvarligt uttryck, han tuggar koncentrerat på maten. Kanske tänker han på provet han har nästkommande dag?

Min yngste sons blick har vandrat ut genom fönstret, där solen håller på att gå ner. Jag vet inte vad han tänker. Han är liten och har så mycket kvar att upptäcka av livet. Men jag vet att mycket händer med talet just nu. Hela världar av ord och meningar verkar öppnas inför hans inre. Det är nog inte lätt när man bara är ett par år gammal. Min sambo sitter bredvid mig. Han säger inte heller något, men jag kan nästan gissa vad det är han tänker på: Podden han lyssnade på medan han lagade middagen. Den om UFO:s.

Det är då jag förstår. Trots att vi inte pratar med varandra, pågår det en stor aktivitet inuti våra hjärnor. Där finns våra tankar och erfarenheter, som lär oss något, som låter oss bearbeta upplevelserna från dagen som varit. Och att tystnaden är nödvändig för att ge rum för dem tankarna.

Det är inget fel på oss.

 

2 thoughts to “Middag under tystnad

  • Marie: Mitt skrivliv

    Vilket fint inlägg! Att kunna vara tysta ihop är någonting jag verkligen värdesätter, det finns något sammansvetsande i det också.

    Svara
    • P.M. Wilson

      Tack ☺

      Svara

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.