Jag och sonen brukar promenera till hans skola. På vägen passerar vi ett trevåningshus, på gatan utanför brukar en vit bil stå parkerad.

Vi går förbi bilen nästan varje vardagsmorgon. I den sitter en äldre, mycket smal man, som ser ut att vara i åttioårsåldern. Han har vitt, tunt hår som når till axlarna. Oftast sitter han bara där, och gör ingenting. Men ibland kör han ett par meter på vägen, innan han stannar och ser sig förvirrat omkring.

Trots hans höga ålder, och att han uppträder något förvirrat, upplever jag honom som säker i trafiken. Jag har observerat honom när han lämnar parkeringen, hur han noga ser sig bakåt och runt, innan han backar ut.

En dag undrar sonen varför mannen bara sitter där, och inte åker iväg någonstans. Då berättar jag.

Åren har passerat fortare än han anat. Inget är längre som förr. Frun är sedan länge död. Han glömmer bort tiden hos frisören, och måste få hjälp med att betala räkningarna och handla mat. Oftast glömmer han bort att äta.

Men en sak glömmer han aldrig. Det är något han har gjort så många gånger, i över fyrtio års tid, att vanan blivit till ett muskelminne.

Han går upp tidigt varje morgon, klär sig, dricker svart kaffe och borstar tänderna efteråt. Sen går han till jobbet. Han går ut genom porten, ut mot parkeringen där hans vita bil står.

Han startar bilen så som han gjort tusentals gånger förut, och värmer motorn en stund om det har varit kallt under natten. Sen åker han. Men efter ett par meter stannar han bilen. Det är då dimman kommer.

Det är där hans minne tar slut.

Ungefär då, vid minnenas slut, går jag och sonen förbi honom.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.