En gång var jag med om en ovanlig händelse. Det började med att jag läste en bok…

Det är tidig förmiddag och jag ligger i min säng och läser. På övervåningen sover min äldste son, det är bara vi hemma. Efter en stund hör jag hur han kommer nedför trappan.

Efter att ha bott här i över två års tid har jag lärt mig känna igen familjens ”trappstegsljud”. Alla är de olika. Sambons trappstegsljud är balanserade och jämna, lite tunga. Mellansonens ljud låter lätta och luftiga, ofta ackompanjerade av ljud. Det kan vara något slags utrop, eller en fråga som han ställer rakt ut. Ibland drunknar ljudet i bakgrunden av hans ljusa röst. Min yngste sons trappstegsljud är försiktiga och pausade, han vet att han måste hålla i sig för att inte ramla.

Min äldste sons trappstegsljud stormar. Det är ljudet av bråttom, som snart missar bussen, som snabbt behöver ta sig till toaletten. Eller ljudet av en förrymd fånge som bara har några sekunder på sig. Så har jag många gånger tänkt. ”Men kan du ta det lite lugnt” brukar min röst eka.

Nu hör jag honom komma nedför trappan med försiktiga och avvaktande steg. Jag känner omedelbart oro. Det är så olikt honom att jag förstår att något måste ha hänt. Han kanske vill berätta något, men inte vågar? Jag hör tydligt hur han kommer ner, steg för steg. När han är nere tystnar ljudet. Jag väntar in honom, jag förstår att det gäller något viktigt och att han behöver tid för att samla sig. Men han säger inget.

Då ropar jag ut hans namn. Inget svar. Då ropar jag igen, men får fortfarande inget svar.

Jag ställer mig upp och går ut ur sovrummet, genom vardagsrummet ut i hallen och trappan. Men det står ingen där. Det känns som om magen åker in, jag tappar andan. Jag förstår inte. Jag går uppför trappan, nästan springer upp, nu är det jag som är den förrymda fången.

Sonens sovrumsdörr är stängd. Jag öppnar den och går in. Det är mörkt i rummet, rullgardinen är neddragen och det är varmt. Jag frågar, lite för högt, om han varit nere och letat efter mig. Det tar en stund innan han svarar. Han mumlar något, knappt ohörbart, som den som fortfarande befinner sig mellan dröm och verklighet.

Jag går ner igen, in i sovrummet. Lägger mig i sängen och plockar upp boken.

3 tankar kring ”Inte ensam

  • Anna Hansson

    Oj, vad spännande! Och läskigt…

    Svara
    • P.M. Wilson

      Ja jag minns hur rädd och oförstående jag kände mig. Hur hårt hjärtat bankade..

      Svara
  • Elina

    Häftigt, och skrämmande…

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.