En ung kvinnas passion

En före detta klasskamrat var besatt av att lyckas som operasångerska. En natt öppnade hon ytterdörren och steg ut på gatan, klädd i pyjamas.

Idag vill jag berätta om Emma, som jag lärde känna för många år sen på musikhögskolan. Det händer ibland att jag tänker på henne. Det kan vara när jag ser en kvinna som liknar henne, eller när jag hör en aria, som just Emma brukade sjunga.

Emma var alltid en av dem första med att boka ett övningsrum. När dagens lektioner var slut gick hon raka vägen dit. Efter det brukade hon åka till operan för att se en föreställning, eller direkt hem där hon fortsatte att öva, läsa igenom libretton, memorera noter och läsa faktaböcker om sångteknik. Detta gjorde hon långt in på nätterna, när vi andra sov.

Ibland pikade hon oss. Vi tog inte sången på blodigt allvar. Så som hon gjorde. Vi skulle inte komma någonvart, menade hon. Att vara i närheten av henne fick en att känna sig otillräcklig och oduglig. Trots att vi kämpade var det liksom aldrig tillräckligt när vi jämförde oss med henne.

Efter en tid blev hon antagen som sångelev hos en känd operasångare. Jag tror att många av oss blev avundsjuka. Han var ju så känd och tänk vilka kontakter hon skulle få. Men om någon förtjänade det var det definitivt hon. Alla hade vi en mental bild av henne: Vi såg henne stå på drömscenen där hon sjöng sin drömroll.

Hon var verkligen på väg någonstans.

Det började med något slags skvaller som jag genast tog för avundsjuka. Någon sade att hon kanske inte mådde så bra. Någon hade träffat henne och knappt känt igen henne. Han, den där kända operasångaren var kanske inte så bra.

Långt senare, när det var alldeles för sent, fick vi veta vad som hade hänt. Det visade sig att operasångaren hade sett någonting annat hos henne. Och förvandlats till ett rovdjur som utnyttjat en ung kvinnas passion, som ett sätt att själv skaffa sig fördelar.

Det sista vi hörde var att Emma en tidig morgon gått in till föräldrarnas sovrum. Hon hade inte kunnat sova under flera nätter. Hon väckte dem och berättade att hon skulle åka till New york på en audition. Rösterna i hennes huvud hade sagt att det var dit hon skulle bege sig, hon skulle få sin drömroll. Mormor, från fotografiet på hennes nattduksbord – hade sagt det.

Det slutade med att föräldrarna stoppade henne på väg ut genom ytterdörren – klädd i sin pyjamas.

Middag under tystnad

Det är kväll och hela familjen sitter och äter middag. Fem personer runt ett bord och ingen säger något. En plötslig oro far igenom mig: Vad är vi för en slags familj som inte pratar med varandra?

Jag vänder blicken mot mellansonen, och hinner precis se hur ett busigt leende sprider ut sig över hans ansikte. Så typiskt honom. Det är tydligt att han tänker på något, något som hänt i skolan? Sen vänder jag blicken mot min äldste son och möts av ett allvarligt uttryck, han tuggar koncentrerat på maten. Kanske tänker han på provet han har nästkommande dag?

Min yngste sons blick har vandrat ut genom fönstret, där solen håller på att gå ner. Jag vet inte vad han tänker. Han är liten och har så mycket kvar att upptäcka av livet. Men jag vet att mycket händer med hans tal just nu. Hela världar av ord och meningar öppnas inför hans inre. Det är nog inte lätt när man bara är ett par år gammal. Min sambo sitter bredvid mig. Han säger inte heller något, men jag kan nästan gissa vad det är han tänker på: Podden han lyssnade på medan han lagade middagen. Den om UFO:s.

Det är då jag förstår. Trots att vi inte pratar med varandra, pågår det en stor aktivitet inuti våra hjärnor. Där finns våra tankar och erfarenheter, som lär oss något, som låter oss bearbeta upplevelserna från dagen som varit. Och att tystnaden är nödvändig för att ge rum för dem tankarna.

Det är inget fel på oss.

Tell it with a story

Jag ser & hör berättelser överallt. De kan komma till mig hur som helst och när som helst. Ofta då jag är minst beredd på det.

Jag tror att berättelserna finns inom oss och runt omkring oss hela tiden. När jag hämtar mitt barn på förskolan och förskolläraren berättar om hur dagen har varit: En berättelse. När jag kommer hem och berättar för min sambo vad som har hänt på jobbet: En berättelse. När en av mina söner kommer hem från kalaset, och med stora ögon berättar vad de har gjort: En berättelse.

En stor del av vår kommunikation består av berättelser. Alla kanske inte tänker på det. Jag tänker på det hela tiden.

Ibland använder jag mig av verkliga händelser när jag försöker lära mina barn något. Det är som om berättelsen har en högre status, berättas den på ett spännande sätt, än vad jag som mamma har. Jag kan ju lätt uppfattas som gnällig och tjatig istället :). Då når informationen inte fram.

Som när ena sonen alltid stoppade leksaker i munnen. Jag försökte få honom att sluta, men han förstod inte, han var för liten. Men när han blev äldre och började förstå mer, berättade jag om min vän. True story.

Vi kan kalla henne Mia.

En dag åt Mia godis samtidigt som hon pratade i telefon. Då fastnade godisbiten i luftstrupen. Hon försökte få den att lossna genom att dricka en massa vatten. Tvingade sig själv att hosta våldsamt. Började desperat slå på sin hals. Den lossnade inte. Sen började hon springa runt i rummet, samtidigt som hon fäktade med armarna.

Hennes barn var alldeles för små för att göra något, de kunde bara se på när Mia fick allt mindre luft. Då sprang Mia in till grannen. Det var grannfrun som öppnade. Men istället för att hjälpa, fick hon också panik och började skrika. Mia började bli blå i ansiktet. Då kom grannens man som snabbt insåg vad som höll på att hända. Han slog henne hårt över ryggen. Godisbiten lossnade.

Mia berättade efteråt att hon hade ont i ryggen i flera dagar. Men det hade räddat hennes liv.

Min son lyssnade uppmärksamt på den här berättelsen. Jag kunde se i hans ansikte hur djupt berättelsen gick in, och hur han där och då drog lärdomar av den.

Efter det behövde vi aldrig mer oroa oss för att han skulle stoppa något i munnen.

Tell it with a story.

Inte ensam

En gång var jag med om en ovanlig händelse. Det började med att jag läste en bok…

Det är tidig förmiddag och jag ligger i min säng och läser. På övervåningen sover min äldste son, det är bara vi hemma. Efter en stund hör jag hur han kommer nedför trappan.

Efter att ha bott här i över två års tid har jag lärt mig känna igen familjens ”trappstegsljud”. Alla är de olika. Sambons trappstegsljud är balanserade och jämna, lite tunga. Mellansonens ljud låter lätta och luftiga, ofta ackompanjerade av ljud. Det kan vara något slags utrop, eller en fråga som han ställer rakt ut. Ibland drunknar ljudet i bakgrunden av hans ljusa röst. Min yngste sons trappstegsljud är försiktiga och pausade, han vet att han måste hålla i sig för att inte ramla.

Min äldste sons trappstegsljud stormar. Det är ljudet av bråttom, som snart missar bussen, som snabbt behöver ta sig till toaletten. Eller ljudet av en förrymd fånge som bara har några sekunder på sig. Så har jag många gånger tänkt. ”Men kan du ta det lite lugnt” brukar min röst eka.

Nu hör jag honom komma nedför trappan med försiktiga och avvaktande steg. Jag känner omedelbart oro. Det är så olikt honom att jag förstår att något måste ha hänt. Han kanske vill berätta något, men inte vågar? Jag hör tydligt hur han kommer ner, steg för steg. När han är nere tystnar ljudet. Jag väntar in honom, jag förstår att det gäller något viktigt och att han behöver tid för att samla sig. Men han säger inget.

Då ropar jag ut hans namn. Inget svar. Då ropar jag igen, men får fortfarande inget svar.

Jag ställer mig upp och går ut ur sovrummet, genom vardagsrummet ut i hallen och trappan. Men det står ingen där. Det känns som om magen åker in, jag tappar andan. Jag förstår inte. Jag går uppför trappan, nästan springer upp, nu är det jag som är den förrymda fången.

Sonens sovrumsdörr är stängd. Jag öppnar den och går in. Det är mörkt i rummet, rullgardinen är neddragen och det är varmt. Jag frågar, lite för högt, om han varit nere och letat efter mig. Det tar en stund innan han svarar. Han mumlar något, knappt ohörbart, som den som fortfarande befinner sig mellan dröm och verklighet.

Jag går ner igen, in i sovrummet. Lägger mig i sängen och plockar upp boken.

Där du tar slut

Jag och sonen brukar promenera till hans skola. På vägen passerar vi ett trevåningshus, på gatan utanför brukar en vit bil stå parkerad.

Vi går förbi bilen nästan varje vardagsmorgon. I den sitter en äldre, mycket smal man, som ser ut att vara i åttioårsåldern. Han har vitt, tunt hår som når till axlarna. Oftast sitter han bara där, och gör ingenting. Men ibland kör han ett par meter på vägen, innan han stannar och ser sig förvirrat omkring.

Trots hans höga ålder, och att han uppträder något förvirrat, upplever jag honom som säker i trafiken. Jag har observerat honom när han lämnar parkeringen, hur han noga ser sig bakåt och runt, innan han backar ut.

En dag undrar sonen varför mannen bara sitter där, och inte åker iväg någonstans. Då berättar jag.

Åren har passerat fortare än han anat. Inget är längre som förr. Frun är sedan länge död. Han glömmer bort tiden hos frisören, och måste få hjälp med att betala räkningarna och handla mat. Oftast glömmer han bort att äta.

Men en sak glömmer han aldrig. Det är något han har gjort så många gånger, i över fyrtio års tid, att vanan blivit till ett muskelminne.

Han går upp tidigt varje morgon, klär sig, dricker svart kaffe och borstar tänderna efteråt. Sen går han till jobbet. Han går ut genom porten, ut mot parkeringen där hans vita bil står.

Han startar bilen så som han gjort tusentals gånger förut, och värmer motorn en stund om det har varit kallt under natten. Sen åker han. Men efter ett par meter stannar han bilen. Det är då dimman kommer.

Det är där hans minne tar slut.

Ungefär då, vid minnenas slut, går jag och sonen förbi honom.

En berättelse om döden

Jag har en pojke som ställer besvärande frågor. Eller jag har tre pojkar som ställer frågor men det är han i mitten som ställer de svåraste. Dödenfrågor.

Vad händer när vi dör? Vad händer med vår kropp? Föds kroppen en gång till? Vem möter oss när vi dör och hur ser dem ut? Kan man dö ensam?

Sådana frågor ställer han med allvarlig min, stora ögon. Och jag vill så gärna svara på ett bra och genomtänkt sätt, försäkra mig om att det inte leder till något form av trauma i framtiden.

Som om vi kan kontrollera sådant.

Alla har vi dessa frågor förr eller senare. Det får mig att tänka på den gången, för många år sedan, då jag fick svaret på frågan om döden. Jag kan inte säga att jag blev traumatiserad av min erfarenhet den gången. Men låt oss säga att det var en ovanlig upplevelse.

Jag minns att jag låg i min säng och grät stilla. Jag var kanske i femårsåldern och hade nyss förstått, det vi alla en gång måste förstå och acceptera. Vi ska alla dö. Alla vi känner och älskar, våra föräldrar, våra bästa vänner, våra syskon. När man är barn måste det te sig som något hemskt och ogripbart och jag kan tänka mig hur rädd och ledsen jag måste ha varit i den stunden.

Det kan förresten te sig som något hemskt och ogripbart även när man är vuxen. Men på något sätt försvinner vetskapen om det bland alla vardagens krav, åtminstone på ett ytligt plan. Som att döden, trots att den ständigt finns i vår närhet, bleknar och bara visar sig vid de tillfällen när någon lämnar oss eller under särskilt mörka nätter. Så är det för mig i alla fall.

Min pappa hörde mig gråta och gick in i sovrummet för att trösta. Han undrade varför jag var ledsen. Jag svarade inte. Jag tyckte det var pinsamt och hade svårt att formulera mina ord, så ung som jag var.

Men pappa anade nog inte djupet av mina frågor. Han kanske trodde att något hänt på förskolan? Eller att det åtminstone handlade om en enklare fråga. Eller så förstod han precis vad det handlade om och bestämde sig precis som jag med mitt barn, att ge ett genomtänkt svar.

Alla som känner min pappa vet att han har en kraftig, mörk röst vars resonans vibrerar genom väggar, tak och golv.

Och det var med den rösten han sade:

“Gråt inte gumman, för alla problem i världen har en lösning. Förutom ett problem”.

“Vilket då?” undrade jag.

“Döden”, svarade pappa.

 

 

 

 

 

2 thoughts to “En ung kvinnas passion & andra mininoveller

  • Marie: Mitt skrivliv

    Berättelsen om operaeleven låter som idén till en roman!
    Att prioritera sin tid – och se till att få med återhämtningen – är ett måste om man vill få klart sitt manus. Det skriver sig ju inte självt.
    Jag/vi har valt bort barn eftersom tiden, orken och intresset inte räcker till. Tiden som blir ”över” kan jag lägga på att skriva istället. Imponeras stort av ni som klarar av att göra allt ?

    Svara
    • P.M. Wilson

      Ja, vem vet det kanske blir en roman av berättelsen nån dag!
      Smart att använda tiden som blir över för din passion, lär nog bli över en hel del tid utan barn 🙂
      Tack, klarar nog av det för att jag inte jobbar heltid på mitt andra jobb, det skulle jag nog haft med i listan när jag tänker efter.

      Svara

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.