Varför skriver jag och läser poesi?

När jag var nitton år gammal började jag läsa musik på musikhögskolan i Chile. Mitt huvudämne var klassisk sång. Jag hade bakom mig några års sångstudier men nu skulle jag ta det på allvar.

Min första sångpedagog hette Mary. Hon var av engelskt ursprung, hade kort silverfärgat hår och små, nyfikna ögon. Ett av hennes första råd var: ”Skaffa inte barn”. Ville jag verkligen satsa på att bli operasångerska var det bättre att inte ha barn, menade hon.

Jag minns att hon gav mig ett häfte med italienska sånger, som hon menade byggde upp rösten. Det var ett klassiskt häfte med sånger, Vaccai hette det, som de flesta nya sångstudenterna brukade börja med. Efter ett par veckor kunde jag sjunga några enkla arior. Men det var inte lätt då jag var långt ifrån att behärska sångtekniken.

En dag, efter att ha övat skalor och andning- och stödövningar, hörde jag en röst som flödade och lät fri. Det var min röst. Jag stannade upp och vände mig mot Mary som satt framför den svarta flygeln.

Hon log och sade: Det där är din röst. Bra.

Jag fortsatte att kämpa för att frigöra rösten, jag behövde skala bort det blyga i mig och våga sjunga ut. Det gick sakta men säkert framåt.

Några veckor senare gav Mary mig en läxa som var olik alla andra läxor jag brukade få. ”Jag tror du behöver det här”, sa hon.

Det var poesi. Hon ville att jag skulle läsa olika sorters poesi innan nästa sånglektion.

Mary menade att för att gestalta, måste man förstå texten man sjunger. Man måste förstå innebörden av orden och göra en tolkning av dem. ” Läs dikterna högt för dig själv”, sa hon, ”Och identifiera betoningarna, förstå var en mening börjar och var den slutar och anpassa din andning efter det. För man kan ju inte andas mitt i en mening heller.”

Hon ville att jag skulle se bilderna, som texterna framkallade för mitt inre, och använda mig av dem medan jag sjöng. Hon sade att det också skulle hjälpa mig med sångtekniken.

Idag när jag ser tillbaka till de tuffa åren då jag försökte lära mig att sjunga, är jag väldigt tacksam för den där poesiläxan. Den hjälpte mig. Idag skriver jag ibland Haikudikter. Jag tycker att de hjälper mig  när jag skriver. För tekniken med att skriva Haikudikter, 5-7- 5 stavelser, gör något med språket. Man rensar bort de överflödiga orden. Kvar blir bara kärnan. Det som verkligen betyder något.

Paulina

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.