Hur skriver man dialoger

Hur låter det när två karaktärer pratar med varandra? Vad är skillnaden mellan dialog och talspråk? Och vad är syftet med dem?

Författaren använder dialoger som ett sätt att gestalta karaktärerna, genom att låta deras röster träda fram. Men också för att informera om någonting viktigt i berättelsen, och för att skapa framåtrörelse och spänning. Det är också ett sätt att skapa luft i en annars tät text.

En bra dialog är för mig när den på ett alldeles naturligt sätt ingår i storyn, samt skapar framåtrörelse och spänning. Den är inte helt avskild från storyn utan är finurligt inbakad, och hjälper läsaren att skapa bilder.

peopleletalking

Genom dialogen lär jag känna karaktärerna. Det är sättet de pratar på, dialekt, slang? Det är vad de faktiskt säger och avslöjar, men också det de inte säger. Men som vi läsare ändå anar. Eller när de avbryter varandra och svarar någonting helt annat. Kanske har de något att dölja?

Jag får veta vilken slags relation karaktärerna har med varandra. Hur pratar vi med vår älskare när kontorsdörren är stängd och vi är ensamma? Till skillnad mot hur vi just pratat med honom under budgetmötet?

Jag har lärt mig att dialoger i böcker inte låter som i det verkliga livet. Har ni hört folk snacka i tunnelbanan eller på bussen. Tjuvlyssnat på deras samtal? Fått reda på mycket mer än ni hade önskat? Klart ni har :). Man kan inte kopiera de samtalen, alltså talspråk i text. Det skulle bara låta avhugget och onormalt i en skönlitterär bok. Dialogen är som ett konstruerat samtal som inte låter som våra vanliga samtal. Ett slags förhöjt språk där man gjort ett spännande urval av repliker, och utelämnat alla småord och hälsningsfraser som används i talspråket.

Jag gillar när man som läsare vet vem det är som talar. Alltså när författaren inte hela tiden behöver skriva ut vem som har en replik. När karaktärerna känns så självklara att jag redan känner igen rösten, och rösterna går att särskilja från de andra.

“Jag är rädd. Jag vet inte om jag vill,” sa Anna.

“Du har inget val, du kan inte fega ur nu. Gör det bara,” sa Pelle.

“Men om fallskärmen inte vecklas ut då! Tänk om…”, sa Anna.

“Gör det bara. Hoppa!”, sa Pelle.

Om Anna står vid kanten av ett stup och ska hoppa fallskärm för första gången, och Pelle är en erfaren fallskärmsinstruktör (som tröttnat på alla elever som ändrar sig i sista stund), borde läsaren förstå vem som pratar. Och då behöver man inte skriva ut det. Och riskera att det låter tjatigt. Men då krävs också att man innan dialogen verkligen lyckats gestalta den trötta och slitna fallskärmsinstruktören. Men också Annas sätt att alltid tveka när hon ska göra någonting nytt.

Anföringsverb är något man bör vara försiktig med. Alltså, när man skriver hur något sägs, eller tänks.

“Jag är rädd. Jag vet inte om jag vill,” sa Anna skräckslaget.

“Du har inget val, du kan inte fega ur nu. Gör det bara,” sa Pelle förbannat.

“Men om fallskärmen inte vecklas ut då? Tänk om…” sa Anna panikslaget.

“Gör det bara. Hoppa!”, sa Pelle argt.

Det blir som kaka på kaka, läsaren förstår att Anna är rädd utan att författaren behöver skriva ut det. Det framgår av situationen och av hennes replik. Samma med Pelle, har författaren gjort sitt arbete med att gestalta honom innan, förstår läsaren hur trött han är på alla nya elever. Man kan också utläsa av det han säger, att han inte är en bra instruktör? Att han verkar ha tappat respekten för sina elever? Han kanske helt enkelt borde byta jobb!

precipicio

På återseende!

 

(Visited 260 times, 1 visits today)
Please follow and like us:

8 thoughts on “Hur skriver man dialoger

  • 20 januari, 2015 at 16:24
    Permalink

    Visst är dialoger viktiga. Svåra att skriva men roligt när man känner att man får till ett flyt och att den för handlingen framåt!

    Reply
    • 20 januari, 2015 at 17:42
      Permalink

      Håller bara med här 🙂

      Reply
  • 20 januari, 2015 at 18:17
    Permalink

    Håller helt med dig, dialoger kan vara lite knepiga. De ska ju både driva historien framåt, samtidigt som de ska låta naturliga. Men jag tycker att det verkar som om du är helt rätt ute 🙂

    Reply
    • 20 januari, 2015 at 19:01
      Permalink

      Tack Eva-Lisa 🙂 dialoger kräver lite eftertanke.

      Reply
  • 20 januari, 2015 at 21:31
    Permalink

    Jag älskar dialoger mest av allt i hela skrivandet. Det är där karaktärerna blir levande och man kan göra så mycket med dessa, inte minst gestalta den som pratar.

    Reply
    • 21 januari, 2015 at 07:08
      Permalink

      Visst är det så Katarina!

      Reply
  • 20 oktober, 2016 at 21:41
    Permalink

    Nej, nej, nej så här ska det vara:

    “Jag är rädd”, gnällde Anna ynkligt.
    “Du har inget val”, övertygade Pelle myndigt.
    “Men tänk om fallskärmen inte vecklas ut”, påpekade Anna oroligt.
    “Gör det, säger jag”, domderade Pelle barskt.

    😉

    Reply
    • 20 oktober, 2016 at 21:55
      Permalink

      Haha, precis!

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enjoy this blog? Please spread the word :)