Idag delar jag med mig tankar kring miljöbeskrivningar. Jag tycker även om att kalla det för sceneriet, eller inramningen av scenerna.
Jag har en lucka någonstans i mitt förflutna, som är fylld av dåligt samvete över hur snabbt mina fingrar bläddrade förbi miljöbeskrivningarna i böckerna. Jag såg dem som små onödiga bokblad som bara fördröjde berättelsen, sänkte ner farten och fick mig att tappa intresset. Hur intressant var det egentligen med en skog, en blomma eller en potatisåker? Det var ju personerna och deras problem jag ville följa.
En varning här: Jag misstänker att min åsikt kring miljöbeskrivningar kan ha skadats när jag läste den första delen av Marcel Prousts romansvit, På spaning efter den tid som flytt (Swanns värld). Där fanns flera sidor långa beskrivningar av bland annat ett kyrktorn…. Fast jag måste också erkänna att vissa av Prousts miljöbeskrivningar var helt fantastiska.
